torsdag 29 oktober 2015

Rekord.

Det har visat sig att det blev en hel del som ville ta del av min sanning och min historia. Jag vill vara noga med att punktera igen att jag inte är ute efter att förstöra eller sätta dit honom på något sätt. Som jag skrev; jag kan förstå vreden...och det gör jag!
Jag är heller inte ute efter att folk ska agera eller tycka synd om mig. Jag valde att skriva sanningen för att jag länge har gått runt och burit den för mig själv, och nu känns det som att den stor sten har lossnat.
Tack för att så många ville ta del av min berättelse; den nakna sanningen.

söndag 25 oktober 2015

Den nakna sanningen.

En berättelse om dem senaste åtta åren. Den nakna sanningen. Min relation till honom. Från hösten 2006 fram tills nu. 
En trasig människa. Jag måste ha missat vad som gick fel, för jag förstår inte. Jag förstår inte hans agerande. Förstår inte varför han inte valde att sluta bråka med mig som bara försökt få honom att vända om och ändra sitt beteende innan allt skulle bli kaos. Och det blev det. Brytpunkten för kaos blev när en graviditet uppstod. 
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hans sätt att behandla mig, hans sätt att dra in alla människor i sina lögner. Lögner han valde istället för att stå för verkligheten. Lögner som får mig att framstå som fiende. 
Jag vill, och måste berätta den här historien. Min själ och mitt hjärta behöver det. Hade han inte ljugit för mig och för andra hade jag inte behövt berätta sanningen om oss och om honom. Det är det ända jag vet med säkerhet. 
Det var mycket bråk mellan oss. Varje dag. 
Ibland kom det ett sms: jag vill inte ha en relation. Eller ett: förlåt. Det var många som sa: han utnyttjar dig bara. Var det bara jag som inte ville tro det?! Vem vill erkänna för sig själv att bli utnyttjad? Inte jag. Ungefär lika lite som han själv tänker erkänna det han har gjort. För hans sanning är väl i stil med: "jag var full. Jag hade sex med henne. Det var meningslöst, vidrigt, totalt värdelöst." 
Jag vill bara ha en förklaring till hur han tänkte, resonerade, och vad som snurrade i hans huvud alla tillfällen, före under och efter. I allt från känslor, till vad som låg bakom hans svekfulla beteende och agerande. Eller hur han tänkte när han täckte upp med massa lögner efteråt. Hur han resonerade i frågan om att bli upptäkt, och när han ljög mig rakt i ansiktet när jag trots allt lagt fram alla bevis. Gång på gång. 
Hade jag fått svar på allt det här på en gång, där och då, istället för: "jag hoppas att du dör", då hade det kanske varit överspelat för ett år sedan, eller nu två. Ännu en gång! Jag har aldrig någonsin påstått att jag inte har gjort fel. Att jag inte har någon skuld i det som blev. Absolut inte. Men det var inte jag som ljög i sönder allt, nekade till allt, var otrogen, och valde att gå under i stället för att ta ansvar. 
Jag har i alla år försökt leta fel hos mig själv som skulle få honom att göra såhär mot mig. Att jag skriver om det som har hänt har jag full förståelse för att det inte känns bra för honom. Jag kan förstå vreden. 
Jag hade mycket hellre sett att han pratade med mig. Men vad har jag för val? Jag vill kunna förstå, jag vill bearbeta, men framförallt vill jag inte bara sitta och acceptera att någon som har gjort såhär mot mig, uppträder nonchalant, och som vägrar acceptera och stoppar huvudet i sanden och bara tror att allt försvinner av sig själv. 
Kan han sätta sig in i hur jag känner? Känns faktumet att jag skriver om det han har gjort mot mig värre för honom än hur det kändes för mig när jag blev utsatt för det? Många frågor, inga svar. 
Han har ärrat mitt liv. 
Jag hann knappt börja hos honom innan jag blev kallad tjock. Jag hade aldrig tänkt på min vikt innan. 1,70 lång, 63kg tung, 16 år. Ett par månader senare vägde jag 12 kilo mindre. Då började han kalla mig "senan" istället. Jag blev straffad för att jag gått ner i vikt. Jag fick inte följa med på tävlingar. Jag fick inte vara tjock, och jag fick inte vara smal. 
Bara någon månad efter jag börjat hjälpa honom började han skicka sexuella sms också. Och försökte gång på gån, närma sig mig. Jag blev rädd. Han hade ju flickvän. Han gav sig inte. Han övertygade mig att allt var lugnt. Hans flickvän lämnade honom så småningom, vilket gjorde att det blev mer "fritt fram" för oss. Men han va ju min lärare! 
Jag minns det som igår. Ute i stallet. Han tog tag i mig bakifrån och började kyssa mig. Jag stod helt still. Vad skulle jag göra? Jag hade aldrig haft sex innan. Och jag ville inte ha det med min lärare. Han började ta av mig kläderna. Tillsist va vi båda nakna. Jag minns att det gjorde jätte ont och hur rädd jag var. Och det blev inte sista gången... 
Han träffade en ny tjej tre månader senare efter uppbrottet med sitt ex. Det visade sig skulle bli hans framtida fru och mamma till två av hans barn. 
Men det gjorde inte att hans slutade ha sex med mig. 
Jag tyckte att jag var tydlig med att jag tyckte det var fel. Ville han fortsätta va med mig fick han lämna sin flickvän. Men det kunde han inte. Han sa: "då måste jag sluta med hästar och att tävla, och det vill jag inte". 
Jag va som en drog för honom. Jag var inte bra för honom, men han kunde inte vara utan mig. Jag åt p-piller för att inte bli gravid, men bestämde mig för att sluta, för då kanske han också slutade. Men så blev det inte. 5 gånger blev jag gravid. 4 aborter, 6 barn. Nästsista gången va tvillingar. 
2012, två dagar innan jag skulle på Ryttargalan där jag var nominerad som årets hästskötare, fick jag föda fram två barn jag blev tvingad att ta bort i v.19. Att bli tvingad att behöva föda ut och se två döda barn helt ensam är något av det värsta jag någonsin varit med om. Ingen visste. Bara han. Det första han frågar när jag kom hem ifrån KK va: "ska vi ha sex?".  Någonstans där försvann min mänskliga värdighet. Jag va inte en egen person längre. Jag va bara någon som precis dödat och fött ut två barn som, enligt mig, en psykopat gjorde precis vad han ville med. 
Jag kom aldrig tillbaka till mig själv igen. Jag gav upp livet. Jag sörjde dem två stackars barnen dag in och dag ut. Jag kunde inte heller ta hjälp av någon, för jag visste om att det jag gjort var fel. För allt var ju mitt fel. Vad det än gällde, enligt honom. 
Jag hade fel kläder, antingen såg jag tjock ut, eller så såg jag ut som en hora. Jag fick inte träffa min kill-kompis jag känt sedan högstadiet utan att behöva berätta allt vi gjorde. Han ville inte att jag skulle ha sex med någon annan. Listan kan bli lång. 
2013. Gravid för femte gången. Jag sörjde fortfarande tvillingarna. Jag ville inte tro att jag va gravid igen. En sak va säker! Jag skulle inte orka en abort till. Aldrig. Jag sa inget till någon. Han märkte det själv. Det var han som frågade. Jag sa som det va. Han lovade att hjälpa mig. Vi skulle göra det tillsammans, han skulle stötta mig. Det blev helt tvärtom. Allt var mitt fel, igen. 
Jag hamnade i en förtidig förlossningsdepression. Jag hatade barnet, jag hatade honom, jag hatade mig själv. I v.20 bröt jag ihop. Jag orkade inte längre. Jag ville inte ha barnet. Men det var försent för abort. Jag accepterade aldrig att jag var gravid. Jag minns knappt något utav den. Allt va svart. Allt var mitt fel, och jag var världens sämsta människa. Det sa ju han. 
21 oktober 2013. 
Dem la upp vad som kom att bli mitt barn på mitt bröst, men jag avvisade honom direkt. Jag ville inte ha honom. Jag hade inga känslor. Bara att det barnet skulle förstöra mitt liv. Och hans. För det sa ju han. 
Dem tre första månaderna minns jag knappt heller. Jag väntade på någon som skulle knacka på dörren och hämta honom. 
Varje gång någon sa: "han är så fin", bröt jag ihop. Varför kunde inte jag känna så? 
Men så ändrades allt på en dag. Jag blev orosanmäld till socialen. Skulle dem ta honom ifrån mig? Från att det var det jag ville, till att: ingen skulle få ta mitt barn ifrån mig. Jag vågade inte låta han sova själv ute i vagnen längre, låste alltid dörren, och svarade inte när dolt nummer ringde. Ingen fick komma och ta honom ifrån mig. Ingen. 
I sex månader gick jag till familjerätten. Vem är pappan till barnet? Jag kunde inte berätta. Jag fick inte berätta. Han styrde fortfarande mitt liv. Jag gjorde allt han sa. Jag blev orosanmäld igen, av familjerätten. Och hoten ifrån honom blev allt värre. 
Vi skulle dra åt helvete. Han önskade mig och mitt barn all olycka i världen. Han skrek åt mig att han ville att jag skulle dö. Jag kom inte längre ner i skiten. Jag kunde inte må sämre, samtidigt som man skulle utåt sätt vara en lycklig småbarnsförälder. 
Jag gav upp. Jag berättade vem pappan va för familjerätten, efter sex månaders press, hot och anmälningar till socialen. Nu började ett nytt helvete. Verkligheten och offentligheten, och ännu fler hotelser från honom. 
Han tycker än idag att allt fortfarande är mitt fel. Även hans familj. Hur kunde jag göra såhär? Jag har förstört hans liv. Hur tänkte jag?
Jag har hela tiden försökt förklara för honom hur fel allting varit. Jag har legat som en "död fisk" som han själv uttryckte sig, alla gånger jag inte ville ha sex, men ändå blev tvingad. Jag har ställt upp i åtta år utan att vare sig få ett tack eller en krona betalt. Jag har gjort fyra aborter. Jag har ljugit för familjerätten i sex månader, blivit anmäld till socialen två gånger, hotad till livet, kallad hora och samtidigt försökt vara stark för att klara av vardagen och ta hand om mitt barn. Det är alltså JAG som har förstört hans liv? Tiden läker alla sår, men ärren finns fortfarande kvar. Jag vet att det är många som frågar: varför stannade du kvar? Varför hade du sex med honom om du inte ville? 
Idag ställer jag mig själv samma frågor. Han lyckades psykiskt misshandla mig, så hans ord blev lag. Han sa ju att han älskade mig ibland, fast jag egentligen visste att de inte va så. Han hade ju sin familj. Men tillsist började jag att tro på honom. Lika mycket som jag kände mig älskad efter att han hade sagt att han älskade mig, lika mycket kände jag mig hatad när han va elak. Det blev en ond cirkel. Det blev som ett fängelse. Jag kom inte därifrån. 
Idag, 2015, skulle jag nog kunna kalla mig hel igen. Jag känner ett: jag. Vardagen rullar på med jobb och barn, och jag älskar mitt barn över allt annat. Men ärren som har blivit efter allt det här kommer jag nog få leva med i resten av mitt liv.

tisdag 20 oktober 2015

Kalas för Viggo.

Äntligen fick vi komma tillbaka och andas lite Skåne luft igen. Denna gången vände vi hemåt för att fira Viggo som fyller två år på onsdag. 
Vi åkte i torsdags efter att jag slutat jobba, så vi fick hela helgen på oss att umgås med familjen. I fredags va det två år sedan jag slutade på härslövsförskola, så vad passade inte bättre än att åka dit och hälsa på. Efter det åkte vi till Victoria och hämtade lite kläder, och sen blev det affären för att inhandla till kalaset. På eftermiddagen kom mormor och Holger och hälsade på och firade Viggo eftersom dem inte kunde komma på lördagen. 
I lördags va det kalas. Många fina presenter och härligt att få träffa och prata med alla som kom. Efteråt stannade hela familjen Henriksson med respektive kvar så åt vi middag ihop allihopa. 
I söndags åkte vi tillbaka hit till Gnesta igen. Det blir lite firande denna veckan för Viggo också, och till helgen åker vi till Stockholm och hälsar på moster och kusinerna. 


lördag 10 oktober 2015

Lönsbodal

Idag har vi varit i skogen, eller Lönsbodal, som det heter, som ligger runt "vår" gård, och gått en runda. Rastning av barn och hund helt enkelt. 


På eftermiddagen var vi i stallet och körde bjuttan (den lilla svarta ponnyn) en runda. Sen åkte vi tillsammans med Åsa och Peter, Tyra och Noah, Vickan, Johan och Wilma till Gnesta där det har varit oktoberfest hela dagen. Tog en fika och barnen målade, fick ballonger och kollade på en trollkar. 
Därefter va Viggo helt slut som artist och har lyckats blivit förkyld så han sov ett par timmar, medan jag lagade mat, och tog lite egentid. 
Imorgon blir det jobb igen. 

söndag 4 oktober 2015

Vår helg.

Denna helgen har för ovanlighetens skull handlat om hästar. 
I fredags sa vi hejdå till King, som åkte till sin nya ägare där han ska få bli pensionär. Vi önskar såklart honom lycka till. 
I går var det dressyrtävling här på Hästhuset och hemmaryttarna Pia och Lina va med och tävlade. Jag och Viggo va såklart där och hejade på. 
Därifrån körde vi till Södertälje för att kolla på Bissi som tävlade hoppning med sin häst. 
För att göra något annat än bara va på tävling hela dagen, gick vi en runda i skogen när vi kom hem, plockade blåbär som vi sen kokade sylt på. 
Idag är det jobbdag för mig i vanlig ordning. Gick upp lite tidigare för att hinna göra så mycket som möjligt i stallet medan Viggo fortfarande sov. 
När hästarna va ute, stallet klart och vi själva ätit frukost åkte vi till badhuset i vagnhärad och badade. Sen åkte vi inom affären och köpte kanelbullar eftersom det är kanelbullensdag idag. 
Sen blev det stallet igen, in med alla hästarna, fodra och göra i ordning. Därefter tog vi en tur med bjuttan och vagnen. Viggo tycker det är så kul att få rida eller åka med i vagnen, och Sune fick sitta snällt bredvid och agera groom.  

fredag 2 oktober 2015

Höstdepp eller höstpepp?

Just nu är jag inne i en period där jag sover dåligt, tycker det mesta är tråkigt, har ingen motivation och är allmänt trött. Skulle inte kalla det depression, men lite deppigt är det allt. 
Skulle behöva lite mer pepp! Idag blev en sån dag. Fredag, ledig imorgon, Frallan (en häst) gick super idag när jag red, fredags fika, paket från bästa vännen... Det kunde varit sämre. 
Annars har veckan rullat på. Fodra, mocka, motioner, handla, tvätta, städa, hämta, lämna, rida, allt som hör vardagen till. 
Imorgon är det dressyrtävling här på Borgs/ Hästhuset, så jag och Viggo tänkte gå ner och kolla på våra hemmaryttare. Resten va dagen för slumpen avgöra hur den blir.