För tredje gången har jag nu avverkat ytterligare en ryttargala, och det blir bara bättre med åren! Detta året gick jag tillsammans med mina fantastiska vänner Beatrice (Bissi) Jessica och Sofia.
I vanlig ordning bjöds det på god mat, massa prisutdelningar och hyllningar, samt underhållning av Chris Kläfford och Måns Zelmerlöw. Kunde det blir bättre?
Vad är en bal på slottet när man kan vara på Grand Hotel och Ryttargalan med sina snygga vänner?
Idag har Malmö Ridklubb (mitt jobb) haft Klubbmästerskap i dressyr, och jag tänkte: där ska jag vara med. Men slåss om någon KM titel va jag inte med på eftersom jag tävlar för Bissis, Hästhusets Kusk och Ryttarförening. Jag va med och tävlade för att nå mitt mål, och för att kunna träna och utvecklas. För ett år sedan när jag startade dressyr fick vi 59%, detta året va mitt mål att få 60%. Frallan kändes lugn och höll sig på mattan för dagen, och det hela slutade med 63%. "Problemet" med min ridning är att jag får Frallan lite för lugn och avslappnad. Jag rider för "snällt". Jag behöver spänna bågen mer och få henne mer i handen (som det heter på hästspråk) så hon kommer mer i form. Så... vi får träna vidare till nästa års start. Rida mer mellan hand och skänkel, och inte vara för mjuk i min ridning, helt enkelt. Fast helt enkelt är det inte!
Jag är nöjd med dagens resultat och med hästen som skötte sig och gör vad jag klarar av att rida henne till.
En stort tack till min kollega Lisa som hjälpte mig på framridningen med kloka råd och coachning, och till Pappa, Viggo och Maggie som åkte med och hjälpte mig på tävlingen.
Hos lilla familjen Henriksson körde vi en myskväll delux som slutade med att barn och hund somnade i soffan. Jag njuter av den tysta stunden och dom tända ljusen en stund till innan det är dax även för mig att sova.
Resten av veckan rullar på i fullfart och det finns inte en ledig dag eller helg innan nyår.. så det gäller att ta tillvara på dom små stunderna.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig, idag ringde klockan 05.00 och jag med min superhjälte och hunden åkte till jobbet. Det är vad livet som ensamstående och stallchef/personalansvarig innebär ibland. Men! Vi hade det ganska trevligt, jag och mitt barn, och klockan 15.00 va vår dag klar med alla måsten.
Min hjälte- min Viggo.
Efter önskemål är nu Viggo lämnad hos kusinerna för övernattning, så kvar blev jag med hunden och ligger nu nerbäddade i soffan, redo för kväll och tidig läggdags. Imorgon blir det jobb igen, fast inte på Malmö Ridklubb...
För exakt 29 år sedan togs denna bilden. 11:e november 1989, det var då jag föddes.
Idag- 29 år senare är jag själv mamma till min fantastiska Viggo, och det har visat sig att jag har hur många fantastiska vänner som helst som tar sin tid att uppmärksamma mig på min dag, år efter år. TACK!! Till alla er som på ett eller annat sätt har gratulerat mig på min dag.
Dagen till ära har firats med familjen och vi har även uppmärksammat vår kära pappa på farsdag.
Återigen- tack för alla gratulationer!
- Christine
Det är inte bara viktigt att säga till sig själv (och andra) att man är bra, det är lika viktigt att tillåta sig själv att inte vara bra ibland. Man måste inte alltid vara en perfekt mamma. Man behöver inte alltid vara bästa chefen, eller en bra kollega eller vän. Man får lov att vara en halvdålig människa också. Det är okej. Det sa en vis kvinna till mig idag efter ett 1,5 timmes långt samtal.
Att känna att man inte alltid räcker till, att hela tiden vilja göra liiiite bättre och liiiiite mera, vara alla till lags, och göra allting rätt är inte alltid så lätt. Så istället för att få prestationsångest och må dåligt över att inte kunna leva upp till sina egna eller andras förväntningar för stunden så är det bättre att kunna få tillåta sig själv att vara en halvdålig mamma, kollega, chef, vän.... och det är precis vad jag har varit igår, idag, och kommer kanske vara imorgon också.
Men! Nästa vecka tar vi nya tag!
Viggo har ont i magen, och jag har ångest. Jag vet inte vilket som är värst.
Kanske är det texten på den här burken...
Sedan i somras (!) har Viggo klagat då och då på magont. Jag drömde VÄRLDENS hemskaste dröm om detta magont och hoppats på att det skulle gå över.
Men i helgen har det klagats igen, och idag ringde vi doktorn. Nu är det massa prov tagna och jag hoppas INNERLIGT att proven INTE visar vad min dröm gjorde!! Jag hoppas på att proven inte visar något konstigt alls, att Viggos magont försvinner att drömmen försvinner ur minnet, och att min ångest inte behöver bli starkare.
Allhelgona har bjudit på långfrukost med sällskap ifrån Stockholm, ett fantastiskt höstväder och en superfin häst på dagens träningspass. Vad mer kan man begära?
Nu blir det middag och lördagsmys som får avsluta en mysig allhelgona- dag.
