Det är lustigt hur dagarna går och ingenting ändras. Plötsligt vänder du dig om, året har passerat och allt verkar annorlunda. Det är alla subtila förändringar, så du kan inte ens känna dem.
Tiden går, du ser tillbaka och du är inte samma person som du var igår. Och det är mer än okej. Du ska inte vara densamma. Du ska utvecklas. Jobba på dig själv; att inte vara stillastående och envis. Saker kommer aldrig att förändras om du är så.
Omfamna förändringen – det bra och det dåliga.
När du ser tillbaka kommer du inse att allt hände precis så som det skulle hända. Saker blir alltid värre tills de blir bättre. Vi vet det i teorin, men i praktiken är det svårare att acceptera.
När tiden går obemärkt förbi, gör den små förändringar, och plötsligt är alla de sakerna som du trodde höll dig nere, äntligen borta – när du trodde att det inte fanns någon väg ut och så dök vägen upp.
Vi lär oss hela tiden genom detta liv. Det finns något fint i det.
Det jag lärde mig, som hjälpt mig mest, var att uttrycka mina känslor. Att inte hålla dem inlåsta. Det kommer explodera så småningom och det kommer inte bli vackert.
Jag lärde mig att stå upp för mig själv. Att inte sänka mitt huvud framför någon. Men inte heller att hålla mitt huvud för högt. För att något eller någon kommer att slå ner det. Det är bäst att vara ödmjuk, men stolt.
Mitt hjärta var brustet och det läkte. Jag trodde aldrig att det skulle göra det. Jag antar att mirakel händer och tiden gör underverk. Från det här lärde jag mig att jag fortfarande har mycket att lära mig om människor, om kärlek, om omständigheterna.
Jag lärde mig att ta risker. Jag tror att det stärkte mig mest. Det fick mig att växa. Eftersom den enda tiden du faktiskt växer är när du gör saker som skrämmer dig, som gör dig obekväm. De saker du vill springa från bör du springa till.
De gjorde mitt liv bättre i varje segment av det.
Jag faller – jag reser mig. Jag lever – jag lär.
(Denna texten är skriven av Elsa Larsson- Hennes väg.)
