Vardagen.

Veckan har redan passerat och denna vecka har jag insett vilka fantastiska och värdefulla människor jag har runt mig när det väl behövs. Ingenting går upp mot riktiga vänner! 

Barnets trots/fas börjar lugna ner sig, vilket gör dagarnas lite roligare och mysigare att umgås med honom. Idag har vi ledigt, och ska umgås och fixa lite bara han och jag. Imorgon blir det jobb igen, sen blir det fullt upp i veckan men förberedelser inför VM som vi åker mot nästa söndag. Det blir en lång tripp då vi åker till SM i Göteborg direkt efter VM i Holland. Viggo åker med och jobbjobb med sin mamma och håller ställningarna i stallet. 

Nu tar vi en dag i taget innandess, och ska njuta av vår lediga dag idag. 

Ensamstående

Den ända stunden man som ensamstående förälder har för sig själv tycks vara antingen några välsignade morgonminuter eller en stund på kvällen - om inte tröttheten tar över. Men det är också då alla tankar och funderingar hinner komma fram, oftast i sällskap av tårar och maktlöshet.
 Jag vet att jag gör allt för Viggo, men jag kan aldrig fylla tomrummet efter en förälder till. Just nu är han inne i en period dem kallar: trots. Jag kallar det: skit jobbigt. Inget är rätt, inget är fel. Allt ska vändas upp och ner på. Analyseras, diskuteras och testas. Och skulle jag råka säga något blir det krig. 

Många föräldrar som lever tillsammans kan samsas om att ta dessa strider. Se till att båda kan få ensamtid, åka och handla utan barn, jobba i lugn och ro, och få 10 minuter för sig själv om så krävs. För mig som lever ensam blir det svårt... Dem timmarna om dagen jag jobbar och Viggo är på dagis är de timmarna vi har "för oss själva". Annars sitter vi ihop. Och kombinerar man det med vad dem nu kallar: trots, så blir det inte alltid så bra. Alla föräldrar, ensam eller inte, måste kunna få andas ibland. 

Men så kommer känslan av att vara otillräcklig... Otillräcklig som i att inte ha all den tid man vill. Jag måste ju jobba, handla, tvätta, laga mat, städa, samtidigt som jag vill lägga lika mycket tid och energi på Viggo. Men det går ju inte. Och det är frustrerande. Och när man försöker vända ut och in på sig själv för att få samvetet på rätt sida, så får man just nu ett: dumma mamma, eller ett bit i armen, tillbaka... 

Vad gör jag för fel? 

Otillräcklig, dåligt samvete och maktlös. 

Men så finns det ju dem få stunder där han kryper upp i knät, lägger armarna om min hals, pussar på mig och säger: Mamma, jag om dig. Då glömmer jag allt annat. Han är mitt allt, och jag älskar honom till månen och tillbaka. Fast att han är i en utvecklingsfas just nu...

En bra helg med dåligt humör.

När ens bästisar Ulrika och Alfred kommer på besök över helgen kan man ju inte vara annat än glad.... Eller? 

Viggo har verkligen visat sin lite mindre braiga sida, och mitt humör har varit därefter. Men där emellan har vi hunnit med taco-mys, djurensdag på Solvalla, bad i poolen, en hel del vin och två flaskor Asti Cinzano. Det har varit jätte roligt att ha dem här, trots mina och Viggos duster. Dem säger att det är en fas! Låt den gå fort! 

Ulrika och Alfred är påväg mot Skåne igen, jag och Viggo har rykt ihop både en och två gånger sedan dem åkt, och letandet efter kaninen och Louie som varit borta sedan fredags fortsätter... 

Höst?!

Åh nej.... 

Både fleecetröja och jackan åkte på idag. Hästarna fick täcke på sig i hagen, och det blåser som sjutton ute. Näsan små rinner och halsen har svullnat upp. Innebär detta att det är höst nu? Jag är inte riktigt redo för det, så snälla, kan det inte få vara sommar lite lite till? 

Sunday, funday.

En dag som började i trötthetens tecken, slutade med Duracell Delux. Jobb idag, med allt vad det innebär.. Mocka, fodra, släppa ut och in, göra hö påsar, byta vatten mm. Utöver det dammades det galler, sopades spindelnät, la i ordning den sista torra tvätten i torkrummet, dammsugade och torkade golven i alla utrymmen. 

Inte nog med att det blev full fart i stallet, så bestämde jag mig för att ta ett ryck i huset också. Soffklädseln tvättad, sängkläder tvättat, dem rena tvätten som legat som ett berg alldeles för länge har blivit vikt och inlagt, mattan i tv rummet har varit ute och rengjorts, golven har dammsugats och skurats, kök och toalett är städade, det har dammats och torkats av lite här och var, och kläder är ihop plockat och iordning packat inför dagis-start imorgon (om prickarna tillåter). 

Nu har vi duschat och precis ätit, så resten av kvällen kommer få bli mys i soffan, för det är vi värda. 

När man har för lite att göra..

Välkommen vattkoppor.

Hämtade hem ett prickigt barn i måndags som fått vattkoppor. Men vad gör det när man saknat ihjäl sig efter varandra och återförenas igen en vecka senare? Ingenting! 

Så denna veckan då dagis skulle börja, fick bli en semester vecka till för grabben. 

 Det jobbad vidare på blöjfri-fronten och jag tycker det går ganska bra. Fri på dagarna, någon olycka då och då, och blöja (än så länge) på natten. Det är bara att kämpa vidare. 

 Det här med att sluta med napp var lättare än jag trodde... Att jag inte provat tidigare. Har preppat honom länge nu att kusinen Noelle som är en bebis behöver ha hans nappar nu när han har blivit en stor kille. Sagt och gjort, en vecka senare hos kusinen stannade napparna kvar, och ändast två gånger har han frågat om dem. På kvällen och morgonen efter. Sen inget mer! 

Mina stora stora kille.