Jag vet att jag gör allt för Viggo, men jag kan aldrig fylla tomrummet efter en förälder till. Just nu är han inne i en period dem kallar: trots. Jag kallar det: skit jobbigt. Inget är rätt, inget är fel. Allt ska vändas upp och ner på. Analyseras, diskuteras och testas. Och skulle jag råka säga något blir det krig.
Många föräldrar som lever tillsammans kan samsas om att ta dessa strider. Se till att båda kan få ensamtid, åka och handla utan barn, jobba i lugn och ro, och få 10 minuter för sig själv om så krävs. För mig som lever ensam blir det svårt... Dem timmarna om dagen jag jobbar och Viggo är på dagis är de timmarna vi har "för oss själva". Annars sitter vi ihop. Och kombinerar man det med vad dem nu kallar: trots, så blir det inte alltid så bra. Alla föräldrar, ensam eller inte, måste kunna få andas ibland.
Men så kommer känslan av att vara otillräcklig... Otillräcklig som i att inte ha all den tid man vill. Jag måste ju jobba, handla, tvätta, laga mat, städa, samtidigt som jag vill lägga lika mycket tid och energi på Viggo. Men det går ju inte. Och det är frustrerande. Och när man försöker vända ut och in på sig själv för att få samvetet på rätt sida, så får man just nu ett: dumma mamma, eller ett bit i armen, tillbaka...
Vad gör jag för fel?
Otillräcklig, dåligt samvete och maktlös.
Men så finns det ju dem få stunder där han kryper upp i knät, lägger armarna om min hals, pussar på mig och säger: Mamma, jag om dig. Då glömmer jag allt annat. Han är mitt allt, och jag älskar honom till månen och tillbaka. Fast att han är i en utvecklingsfas just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar