söndag 25 oktober 2015

Den nakna sanningen.

En berättelse om dem senaste åtta åren. Den nakna sanningen. Min relation till honom. Från hösten 2006 fram tills nu. 
En trasig människa. Jag måste ha missat vad som gick fel, för jag förstår inte. Jag förstår inte hans agerande. Förstår inte varför han inte valde att sluta bråka med mig som bara försökt få honom att vända om och ändra sitt beteende innan allt skulle bli kaos. Och det blev det. Brytpunkten för kaos blev när en graviditet uppstod. 
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hans sätt att behandla mig, hans sätt att dra in alla människor i sina lögner. Lögner han valde istället för att stå för verkligheten. Lögner som får mig att framstå som fiende. 
Jag vill, och måste berätta den här historien. Min själ och mitt hjärta behöver det. Hade han inte ljugit för mig och för andra hade jag inte behövt berätta sanningen om oss och om honom. Det är det ända jag vet med säkerhet. 
Det var mycket bråk mellan oss. Varje dag. 
Ibland kom det ett sms: jag vill inte ha en relation. Eller ett: förlåt. Det var många som sa: han utnyttjar dig bara. Var det bara jag som inte ville tro det?! Vem vill erkänna för sig själv att bli utnyttjad? Inte jag. Ungefär lika lite som han själv tänker erkänna det han har gjort. För hans sanning är väl i stil med: "jag var full. Jag hade sex med henne. Det var meningslöst, vidrigt, totalt värdelöst." 
Jag vill bara ha en förklaring till hur han tänkte, resonerade, och vad som snurrade i hans huvud alla tillfällen, före under och efter. I allt från känslor, till vad som låg bakom hans svekfulla beteende och agerande. Eller hur han tänkte när han täckte upp med massa lögner efteråt. Hur han resonerade i frågan om att bli upptäkt, och när han ljög mig rakt i ansiktet när jag trots allt lagt fram alla bevis. Gång på gång. 
Hade jag fått svar på allt det här på en gång, där och då, istället för: "jag hoppas att du dör", då hade det kanske varit överspelat för ett år sedan, eller nu två. Ännu en gång! Jag har aldrig någonsin påstått att jag inte har gjort fel. Att jag inte har någon skuld i det som blev. Absolut inte. Men det var inte jag som ljög i sönder allt, nekade till allt, var otrogen, och valde att gå under i stället för att ta ansvar. 
Jag har i alla år försökt leta fel hos mig själv som skulle få honom att göra såhär mot mig. Att jag skriver om det som har hänt har jag full förståelse för att det inte känns bra för honom. Jag kan förstå vreden. 
Jag hade mycket hellre sett att han pratade med mig. Men vad har jag för val? Jag vill kunna förstå, jag vill bearbeta, men framförallt vill jag inte bara sitta och acceptera att någon som har gjort såhär mot mig, uppträder nonchalant, och som vägrar acceptera och stoppar huvudet i sanden och bara tror att allt försvinner av sig själv. 
Kan han sätta sig in i hur jag känner? Känns faktumet att jag skriver om det han har gjort mot mig värre för honom än hur det kändes för mig när jag blev utsatt för det? Många frågor, inga svar. 
Han har ärrat mitt liv. 
Jag hann knappt börja hos honom innan jag blev kallad tjock. Jag hade aldrig tänkt på min vikt innan. 1,70 lång, 63kg tung, 16 år. Ett par månader senare vägde jag 12 kilo mindre. Då började han kalla mig "senan" istället. Jag blev straffad för att jag gått ner i vikt. Jag fick inte följa med på tävlingar. Jag fick inte vara tjock, och jag fick inte vara smal. 
Bara någon månad efter jag börjat hjälpa honom började han skicka sexuella sms också. Och försökte gång på gån, närma sig mig. Jag blev rädd. Han hade ju flickvän. Han gav sig inte. Han övertygade mig att allt var lugnt. Hans flickvän lämnade honom så småningom, vilket gjorde att det blev mer "fritt fram" för oss. Men han va ju min lärare! 
Jag minns det som igår. Ute i stallet. Han tog tag i mig bakifrån och började kyssa mig. Jag stod helt still. Vad skulle jag göra? Jag hade aldrig haft sex innan. Och jag ville inte ha det med min lärare. Han började ta av mig kläderna. Tillsist va vi båda nakna. Jag minns att det gjorde jätte ont och hur rädd jag var. Och det blev inte sista gången... 
Han träffade en ny tjej tre månader senare efter uppbrottet med sitt ex. Det visade sig skulle bli hans framtida fru och mamma till två av hans barn. 
Men det gjorde inte att hans slutade ha sex med mig. 
Jag tyckte att jag var tydlig med att jag tyckte det var fel. Ville han fortsätta va med mig fick han lämna sin flickvän. Men det kunde han inte. Han sa: "då måste jag sluta med hästar och att tävla, och det vill jag inte". 
Jag va som en drog för honom. Jag var inte bra för honom, men han kunde inte vara utan mig. Jag åt p-piller för att inte bli gravid, men bestämde mig för att sluta, för då kanske han också slutade. Men så blev det inte. 5 gånger blev jag gravid. 4 aborter, 6 barn. Nästsista gången va tvillingar. 
2012, två dagar innan jag skulle på Ryttargalan där jag var nominerad som årets hästskötare, fick jag föda fram två barn jag blev tvingad att ta bort i v.19. Att bli tvingad att behöva föda ut och se två döda barn helt ensam är något av det värsta jag någonsin varit med om. Ingen visste. Bara han. Det första han frågar när jag kom hem ifrån KK va: "ska vi ha sex?".  Någonstans där försvann min mänskliga värdighet. Jag va inte en egen person längre. Jag va bara någon som precis dödat och fött ut två barn som, enligt mig, en psykopat gjorde precis vad han ville med. 
Jag kom aldrig tillbaka till mig själv igen. Jag gav upp livet. Jag sörjde dem två stackars barnen dag in och dag ut. Jag kunde inte heller ta hjälp av någon, för jag visste om att det jag gjort var fel. För allt var ju mitt fel. Vad det än gällde, enligt honom. 
Jag hade fel kläder, antingen såg jag tjock ut, eller så såg jag ut som en hora. Jag fick inte träffa min kill-kompis jag känt sedan högstadiet utan att behöva berätta allt vi gjorde. Han ville inte att jag skulle ha sex med någon annan. Listan kan bli lång. 
2013. Gravid för femte gången. Jag sörjde fortfarande tvillingarna. Jag ville inte tro att jag va gravid igen. En sak va säker! Jag skulle inte orka en abort till. Aldrig. Jag sa inget till någon. Han märkte det själv. Det var han som frågade. Jag sa som det va. Han lovade att hjälpa mig. Vi skulle göra det tillsammans, han skulle stötta mig. Det blev helt tvärtom. Allt var mitt fel, igen. 
Jag hamnade i en förtidig förlossningsdepression. Jag hatade barnet, jag hatade honom, jag hatade mig själv. I v.20 bröt jag ihop. Jag orkade inte längre. Jag ville inte ha barnet. Men det var försent för abort. Jag accepterade aldrig att jag var gravid. Jag minns knappt något utav den. Allt va svart. Allt var mitt fel, och jag var världens sämsta människa. Det sa ju han. 
21 oktober 2013. 
Dem la upp vad som kom att bli mitt barn på mitt bröst, men jag avvisade honom direkt. Jag ville inte ha honom. Jag hade inga känslor. Bara att det barnet skulle förstöra mitt liv. Och hans. För det sa ju han. 
Dem tre första månaderna minns jag knappt heller. Jag väntade på någon som skulle knacka på dörren och hämta honom. 
Varje gång någon sa: "han är så fin", bröt jag ihop. Varför kunde inte jag känna så? 
Men så ändrades allt på en dag. Jag blev orosanmäld till socialen. Skulle dem ta honom ifrån mig? Från att det var det jag ville, till att: ingen skulle få ta mitt barn ifrån mig. Jag vågade inte låta han sova själv ute i vagnen längre, låste alltid dörren, och svarade inte när dolt nummer ringde. Ingen fick komma och ta honom ifrån mig. Ingen. 
I sex månader gick jag till familjerätten. Vem är pappan till barnet? Jag kunde inte berätta. Jag fick inte berätta. Han styrde fortfarande mitt liv. Jag gjorde allt han sa. Jag blev orosanmäld igen, av familjerätten. Och hoten ifrån honom blev allt värre. 
Vi skulle dra åt helvete. Han önskade mig och mitt barn all olycka i världen. Han skrek åt mig att han ville att jag skulle dö. Jag kom inte längre ner i skiten. Jag kunde inte må sämre, samtidigt som man skulle utåt sätt vara en lycklig småbarnsförälder. 
Jag gav upp. Jag berättade vem pappan va för familjerätten, efter sex månaders press, hot och anmälningar till socialen. Nu började ett nytt helvete. Verkligheten och offentligheten, och ännu fler hotelser från honom. 
Han tycker än idag att allt fortfarande är mitt fel. Även hans familj. Hur kunde jag göra såhär? Jag har förstört hans liv. Hur tänkte jag?
Jag har hela tiden försökt förklara för honom hur fel allting varit. Jag har legat som en "död fisk" som han själv uttryckte sig, alla gånger jag inte ville ha sex, men ändå blev tvingad. Jag har ställt upp i åtta år utan att vare sig få ett tack eller en krona betalt. Jag har gjort fyra aborter. Jag har ljugit för familjerätten i sex månader, blivit anmäld till socialen två gånger, hotad till livet, kallad hora och samtidigt försökt vara stark för att klara av vardagen och ta hand om mitt barn. Det är alltså JAG som har förstört hans liv? Tiden läker alla sår, men ärren finns fortfarande kvar. Jag vet att det är många som frågar: varför stannade du kvar? Varför hade du sex med honom om du inte ville? 
Idag ställer jag mig själv samma frågor. Han lyckades psykiskt misshandla mig, så hans ord blev lag. Han sa ju att han älskade mig ibland, fast jag egentligen visste att de inte va så. Han hade ju sin familj. Men tillsist började jag att tro på honom. Lika mycket som jag kände mig älskad efter att han hade sagt att han älskade mig, lika mycket kände jag mig hatad när han va elak. Det blev en ond cirkel. Det blev som ett fängelse. Jag kom inte därifrån. 
Idag, 2015, skulle jag nog kunna kalla mig hel igen. Jag känner ett: jag. Vardagen rullar på med jobb och barn, och jag älskar mitt barn över allt annat. Men ärren som har blivit efter allt det här kommer jag nog få leva med i resten av mitt liv.

37 kommentarer:

  1. Åh vad starkt av dig att skriva detta! Kämpa vidare och ta vara på alla fina stunder tillsammans med DIN son!

    SvaraRadera
  2. Så jäkla bra att du berättar!! Sånt här behöver verkligen komma fram... Du är stark!

    SvaraRadera
  3. Bra att du berättar!

    SvaraRadera
  4. Vad är det för en skitstövel till karl? Tyvärr finns alldeles för många som missbrukar sin ställning. Fantastiskt att du klarat dig ur det hela och går vidare i livet tillsammans med din son.

    SvaraRadera
  5. Fortsätt kämpa för de som är rätt. I slutändan får han nog sitt straff.
    Lev här och nu tillsammans med din son.

    SvaraRadera
  6. Herregud! Du är både modig och en fantastisk förebild för alla kvinnor.

    SvaraRadera
  7. Definitift en skitstövel men även du borde tagit ansvar och inte gjort dig själv till offer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man väljer inte att bli ett offer. Hade jag haft ett val hade jag gjort det!

      Radera
    2. Ellen Karlsson1 december 2015 18:50

      Värsta jag hört! Hur fan kan man säga så efter att ha läst detta inlägg?? Är du helt empatilös?!?!? NÄ, alldeles för många människor är offer i situationer, för situationer och behöver all hjälp och stöttning de kan få. Absolut inte mer skuld och skam. Fy för dig "anonym"!

      Och heja dig Christine och alla andra kvinnor som haft oturen att komma allt för nära en kontrollerande man. Vi är många. Kämpa på!

      Radera
  8. Starka ord som måste ha varit fruktansvärt svåra att skriva <3 VAR STOLT!! DU har gjort något som många i hästvärlden ALDRIG skulle våga göra!! DU är inte svag!! DU är en OTROLIGT STARK person som orkat överleva i ett helvete som detta!! Ingen som inte har varit i närheten av en person med psykopatdrag kan ens tänka sig hur manipulativa dessa människor är!! Dom lindar in sig i sitt garn o VÄGRAR släppa taget!! STARKT GJORT att ta dig därifrån med din son <3 Hoppas o önskar att du får all LYCKA i eran framtid <3

    SvaraRadera
  9. Stor kram på dig! Du är stark! ❤

    SvaraRadera
  10. Styrkekramar till dig! Ingen ska behöva gå igenom något sånt fasansfullt ���� kämpa på❤ du är en förebild för många av oss ❤❤

    SvaraRadera
  11. Modigt att berätta! förstår dig helt... har själv varit som slav till en karl jag älskade...lycka till

    SvaraRadera
  12. Jag köper inte denna historia pga två saker, 1.Det finns alltid två sidor av ett mynt, så ni som sitter där och tycker en massa, ta reda på fakta. 2. Det finns ett talesätt som lyder: En försmådd Kvinna ger 10.000 igen! Det finns barn inblandade, tänk på dom!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att polisen kan få avgöra vilken sida av myntet som är den rätta!

      Radera
    2. Det är sant, ingen är dömd, förutom genom den ensidiga facebook/ blogg domstolen...

      Radera
    3. Fast det är ju ingen av dem inblandades fel! Den hade inte behövt vara ensidig ifall dem som tycker att det är lögn alltihop som står i bloggen hade agerat och reagerat dem med.

      Radera
    4. Vilken skitstövel!Jag vill bara krama om dig, stor kram från en ponnymamma..

      Radera
  13. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  14. Helt ordlös. Starkaste jag sett nån göra, att du klarat dig genom detta. Inget jag nånsin skulle klarat, jag beundrar dig. Den styrkan du har vill jag också ha. Stor kram<3

    SvaraRadera
  15. Står det någon stans att det handlar om våldtäkt alla gånger de hade umgänge? Slitit av henne kläderna eller på annat sätt våldfört sig på henne. Det här handlar om en störtförälskad kvinna som inte fick mannen som hon ville ha! Dessutom kunde kvinnan i fråga faktiskt sagt nej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du lilla anonym, du har nog inte riktigt koll på hur det är att vara utsatt och utnyttjad! Jag tycker inte du ska uttala dig på detta sättet. Hon var 15 år och han hennes lärare! Om du inte förstår att detta är fel, så tycker jag synd om dig!!

      Radera
  16. Nej, det står inte att hon har blivit våldtagen eller att han ska ha slitit av henne kläderna. Men hela historien handlar ju om att hon har levt under psykisk våld, och då kan man inte säga nej, av egen erfarenhet. Att hon sa nej, men att han tjatade till sig sex ändå, eller att hon har legat som en "död fisk" som hon skriver att han har sagt.. det ser jag det som att hon egentligen inte ville, men inte hade något val. Hade hon velat ha honom, hade hon nog sagt och visat det några år tidigare. Man går inte igenom så många aborter, eller en sådan terror under så många år ifall man är förälskad i någon!

    SvaraRadera
  17. Hur vet du att historien är sann? Hare du hört den anklagades historia?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, har du? Vill du delge isf? Om så bara häften av det som skrivits ovan är sant, är det likväl fruktansvärt!!

      Radera
  18. Om denna otroliga historia är sann är det fruktansvärt men jag köper inte den pga att jag som MAN har råkat ut för samma sak i en skilsmässa där den ena anklagelsen efter den andra haglade över mig i tre år, polisanmälningar,stämningar och förtal på helt ogrundade påstående, allt detta bara för att göra mitt liv till ett helvete. Att gå ut med en sådan här historia offentligt utan att den anklagades svar visas handlar bara i mina ögon om en försmådd kvinna som ska hämnas. Ledsen men jag köper inte historien tills motsatsen är bevisad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Tills motsatsen är bevisad"...
      Tror du det behövs mer bevis än journalerna som bör finnas från sjukhusen när hon gjort aborterna, eller från orosanmälan eller psykologerna hon har pratat med?! Eller hon har ljugit och fått dem att skriva ihop dem journalerna och papperna för att hon vill hämnas? Och tycker du inte det är konstigt att den anklagande inte har gjort något motsvar, eller anmält för förtal, ifall han nu inte har gjort det, eller slagits mer för sitt jobb innan han blev tvungen att gå? Eller man accepterar bara att någon ska få "förstöra" ens liv, och inte säger eller gör något tillbaka!?
      Det kvittar om det är en man eller en kvinna som utsätts för något sådant här, det är inte ok någonstans!! Men jag tror inte att man skriver ihop en historia som man publicerar offentligt, ifall man inte har några grunder eller bevis att stå på. Jag hoppas också att detta snart kommer att kunna bevisas att denna historia ÄR sann!

      Radera
    2. Det mesta som står i denna tårdrypande historia är som de flesta förstår endast sant i Christines egen lilla värld. Dåligt att försöka bota sin bitterhet genom att framställa sej själv som ett offer i sociala medier då de oskyldigt drabbade återigen blir sårade. Man blir ju inte renare själv för att man smutsar ner andra.

      Radera
    3. Vad lite du vet, lilla anonyma skrivare. Det är otroligt vad det kan hoppa grodor ur vissa munnar. Undrar om de vågar prata om det irl?! Och att ta reda på vem som skriver anonymt är ju inte heller så svårt...

      Radera
  19. Snälla, aborter har väl inget med tvång att göra, det är väl hennes/ ditt val att ha oskyddad sex eller inte och då får man ta konsekvenserna... Jag tänker inte göra en långbänk av detta men det finns två sidor på ett mynt. Ingen är dömd i domstol än så länge vad jag vet och tills dess så köper inte denna historia.

    SvaraRadera
  20. Hur kan en MAN försvara hur den här mannen har behandlat en ung tjej som bara var 16 åt när han började utnyttja henne?? Då drar jag slutsatsen att man är av samma skrot och korn själv. Att man utnyttjar unga flickor, gör dom med barn och bedrar sin fru utan att tveka och drar skam över sin familj och sig själv. Vad du köper och inte köper .. det är ju löjligt.. det är ju som att säga att någon som blivit slagen får skylla sig själv. Och det vi läser om här: är det inte psykisk misshandel?! Tänk dej för innan du skriver sån här sikt till någon som mår dåligt. Hon kunde ha varit din dotter! Skulle du vilja att en gubbe utnyttjar din 16 åring?

    SvaraRadera
  21. Bästa Pelle,Vet du att det är sant? Om historien är sann vilket jag betvivlar så är det fruktansvärt och oförsvarbart. Det är historien jag inte köper, det kan ju vara helt påhittad, ingen mer än tjejen själv vet. Tänk om det är lögn, vem är det då synd om?

    SvaraRadera
    Svar
    1. En lärare skall icke inleda ett förhållande med en elev. Punkt!

      Radera
  22. Ah men lägg ner det där om att historien e påhittad... hur kommer det sig att killen inte försöker rentvå sig? En oskyldigt anklagad människa hade väl gått till facket o försökt få behålla sitt jobb, anmält tjejen för förtal o tagit sig själv i försvar - sett till att sånt här fruktansvärt inte skrivs o sprids om honom!! Istället skapar han sig allierade med samma mjöl i påsen, som gör livet obekvämt för dem som vågar stå upp för detta! Bedrövligt är förnamnet!!

    SvaraRadera
  23. Ponera att hon skriver sanningen, hur känns det då att skriva att du inte köper det hon skriver? Tänk om det varit din dotter eller son den gången naken i ett stall med en gubbe gammal nog att vara hennes pappa. Hon 16, ett år sen hon slutade nian. Förmodligen första gången hon bor borta från hemmet. Han över 50 gammal nog att vara hennes far. Dessutom hennes lärare. ÄR DET RÄTT? Dessutom har vänner till mig intygat att det är så här han gör. Hon var inte den första.

    SvaraRadera
  24. Det här blogginlägget handlar inte om nån 50-årig gubbe. Däremot finns det gott om såna också...

    SvaraRadera
    Svar
    1. En lärare skall icke inleda ett förhållande med en elev. Punkt!

      Radera