Livet.

Ligger här i sängen med barnet sovandes tätt intill mig med ena armen runt mig. Själv ligger jag på rygg och funderar...livet...hur ser det egentligen ut...vad vill jag...framtiden...det förflutna... Många tankar snurrar i huvudet. På sistone har jag fått en känsla i kroppen som är svår att förklara. Vad är rätt och fel, vad är bra och dåligt, vad är normalt och inte normalt. Vem ska/kan svara på dem frågorna om inte jag själv? 

Många gånger har min pappa påmint oss om som unga (känner mig i och för sig fortfarande ung) att inte brodska in i vuxenlivet. Men nu står jag här, och tycker nästan det är lite läskigt att vara vuxen. Ensam med ett barn, bor alldeles för många mil i från min familj, och kan inte svara på vad jag vill med livet. Jag funderar fortfarande på vad jag vill bli när jag blir stor. Var går gränsen för när man blir stor? Jag är ju tyvärr lite av en analytiker, vilket inte är till min fördel. Jag ska bryta ner allt in minsta detalj och vända ut och in på varje mening och händelse och analysera vad som är rätt och fel. Men vad är rätt och fel? 

Jag borde egentligen sova. Barnets andetag blir allt tyngre och han börjar kännas som ett litet element emot mig. Hans värme. All den kärleken detta barn förgyller min vardag med. Samtidigt som hans "utvecklingsfas" tar knäcken på mig vissa gånger. Men då är man evigt tacksam att det finns människor i min och Viggos närhet som ser till vårt bästa.

 Veckan som kommer, kommer det inte hinnas funderas så mycket under. Det är förberedelser, träningar, och packning inför VM med hästarna som ska förberedas, och om en vecka så är vi på väg. Det är mycket på gång nu. Både med jobb och i mitt huvud. 

Jag blundar och önskar tillbaka till den bekymmerslösa tiden, när man själv kunde somna i sin mammas famn, utan att behöva fundera en massa...