En bild.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. I detta fallet lägger jag till ordet: känslor också. 

Att se tillbaka på denna bilden som togs för tre år sedan väcker så många känslor hos mig, samtidigt som jag känner: ingenting. 

Det är så mycket prestige och uppmålad lycka och rosa moln kring en graviditet, men inte för alla. Inte för mig. Och jag vet om att det är fler med mig som inte upplevde den extrema lyckan och allt det där mysiga som ska komma med en graviditet. Men det är inte många som vågar berätta det, eftersom en graviditet= lycka, och det känns som en skam att inte få känna det. För mig var min graviditet svart. Jag minns knappt någonting, men det jag minns var att jag inte var lycklig. Vågade jag erkänna det; nej. Ångrar jag mig i efterhand att jag inte gjorde det; ja.

Nu, tre år senare hade jag gjort allt för att få uppleva det igen, fast i den mer lyckliga varianten. Att kunna få klappa om magen, sjunga för den, tycka det är lite mysigt och se framemot vad det är för en liten filur som ska komma ut därifrån, och få vara världens lyckligaste när dem lägger upp ens barn på bröstet. 

Idag njuter jag av varje minut med Viggo trots den svarta bilden av graviditeten, och är väldigt lycklig att han är min.

 Men bilden på magen kommer jag nog aldrig känna mig lycklig över...