Tacksamhet.

Vi är mänskliga, inte perfekta. Vi lever för att testa saker. Vi gör misstag, snubblar, faller, men reser oss igen. Vi blir sårade. Vi försöker ännu en gång. Vi fortsätter att lära oss och växer. På vägen lär man sig vad som är rätt och fel, vad som är bra och dåligt. Jag har lärt mig på min väg att jag har fantastiska vänner, en underbar familj, och arbetsgivare som är där före, under och efter och när det behövs. Och jag är evigt tacksam för detta! 

Besök.

Denna helgen kom världens bästa mamma och mormor upp och hälsade på oss.

Vi har gått en runda på Hästhuset. 

Ätit långfrukost. 

Och åkt till Stockholm och tjuvstartat julskyltningen. 

Det har verkligen varit en super mysig helg. 

En helt vanlig (födelse)dag.

Så var man 26... Fast att det är ett par styckna som trodde att jag blev 23 :-)

Hade det inte varit för överraskningslunchen där Johan, Clas och Gudrun, Åsa och Peter, Pia, Moa, Jennie och Bissi hade styrt upp, eller för dem fantastiska presenterna jag fått, tårt- och blommogram och alla sms med grattis hälsningar så hade det varit som en helt vanlig dag. 

Viggo är hemma med ögoninflammation, och på någotvis så har jag hunnit med att motionera sju hästar och allt där emellan ändå. 

Tack!!! Tack snälla underbara ALLA NI som på ett eller annat sätt hört av er till mig på min dag, och tack till alla inblandade för dem fantastiskt fina presenterna, blommorna och tårtan! Utan er skulle jag inte stå där jag är idag. Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor jag har runt omkring mig och Viggo i vår vardag. Tack! 

Bästa stallhjälpen.

Det bästa med att jobba söndagar är att man får världens bästa stallhjälp. 

Det mockas, töms kärror, sopas och strös. Och där emellan körs det lite traktor och bobbycar också. 

Men innan jobb satt vi i soffan och hade söndagsmys. Sune i den ena ändan och Viggo i den andra. 

Nu är det två slagna hjältar som ligger här bredvid mig några timmar senare. För mig är det dax att gå ut och fodra hästarna, för att själv kunna inta sängen efter det. 

Lördagsmys.

Idag visade sig det riktiga november vädret med regn och rusk. Så vi tog sovmorgon, långfrukost och sen en tur till kungenskurva. Det blev fika på Ikea, och lite julhandling för att kunna ha det lite julmysigt här hemma när det är dax. 

Nu har vi båda vilat, och sitter under en filt i soffan och myser. Detta är precis vad jag behöver just nu!

Dålig förälder?

Igår kväll var jag och Viggo iväg och åt hos ett par vänner. Dem har också barn, 4 och 2 år gamla. 

Viggo bestämde sig ganska snabbt vig middagsbordet att han inte skulle äta någon mat! 4 åringen frågade om man kunde få glass efter maten, och som alla föräldrar alltid svarar; då får du äta upp det som ligger på tallriken först. 

Deras två barn åt givetvis upp, medans Viggo satt där och tog inte en tugga. Jag sa till honom, som man som förälder gör (eller?): äter du inte någon mat får du ingen glass. 

Han åt inte mer för det. 

Maten plockades undan och dem andra två barnen gick och hämta vars en glass. Viggo då?! Jo.... Han kom med sina stora ögon och blinkade så mycket han kunde och sa: glass mamma. 

Hur gör man då som förälder??! 

Ska han få en glass för att dem andra tog vars en. Eller ska man stå på sig och tänka, nä han åt inte upp, jag sa till honom, nu blir det ingen glass. 

Förstår en tvååring det? Varför får dem andra barnen glass och inte jag? Förstår dem "hoten" man säger åt dem för att få dem att göra vissa saker?

Denna gången blev det ingen glass för Viggo... Och ja, jag känner mig jätte orättvis trots allt! 

Det finns dem som har det värre.

Det värsta någon kan säga till en när man bara vill lägga sig ner på golvet och gråta är: du är en sån stark människa! När det är det sista man känner sig som. 

Men som en vis man sa till mig: det finns ingen back. Det kan bara gå framåt nu.