Magic Prince.

Det brukar heta: prinsen fick prinsessan. Men i detta fallet fick prinsen en Prince. Självklart ska Viggo ha en egen ponny!

Låt mig presentera Magic Prince, Viggos första egna ponny, som snart kommer flytta till Billeberg och hålla min bruna stjärna sällskap. En dag kommer min dröm att kunna få rida tillsammans med Viggo gå i uppfyllelse. 

Välkommen Prince. 

Sittandes i hallen...

Här sitter jag i hallen, på golvet, och väntar på att mitt barn ska bli klar på pottan innan vi ska åka och handla. Hur lång tid kan det ta?! 

Man hinner fundera en del under tiden...och höra ordet mamma... Idag har jag bara hört det 196 gånger... 

Imorgon is the day. Vi åker till dem sista tävlingarna för säsongen, och kanske dem sista för mig överhuvudtaget. 10 år har redan passerat som tävlingsgroom åt fyrspann för min del, och allt har sin tid. 

Oj! Ungen redan klar! Dax att fixa ärende i Gnesta innan det stänger. Resten av dagen är redan uppbokad med packning och tvätta hästar. 

Vi hörs! 

Träning för Peter Bohnhof.

Det har varit två intensiva dagar både måndag och tisdag, med Peter Bonhof här som hjälpt oss med hästarna. Peter är en man som dömer mycket häst tävlingar runt om i världen, och så även körtävlingar. Vi har kört alla hästarna en och en på förmiddagarna, och sen satt ihop dem i spann på eftermiddagen. Och med lite stolthet och rakrygg kan man ju inte annat än bli glad när Bonhof säger att mitt enbetskörande med hästarna gett resultat. Många lovord har sagts, och mycket nya tips och "aha" ha är tagits emot. 

Jag fick också tillfälle att köra en av Johans hästar, Welldone, eller Walle som vi kallar honom, för Bonhof. En erfarenhet rikare, och en häst tröttare. Väldigt lärorikt! 

Vecka fortsätter i fullfart och så även förberedelserna inför VM nästa vecka. 

Livet.

Ligger här i sängen med barnet sovandes tätt intill mig med ena armen runt mig. Själv ligger jag på rygg och funderar...livet...hur ser det egentligen ut...vad vill jag...framtiden...det förflutna... Många tankar snurrar i huvudet. På sistone har jag fått en känsla i kroppen som är svår att förklara. Vad är rätt och fel, vad är bra och dåligt, vad är normalt och inte normalt. Vem ska/kan svara på dem frågorna om inte jag själv? 

Många gånger har min pappa påmint oss om som unga (känner mig i och för sig fortfarande ung) att inte brodska in i vuxenlivet. Men nu står jag här, och tycker nästan det är lite läskigt att vara vuxen. Ensam med ett barn, bor alldeles för många mil i från min familj, och kan inte svara på vad jag vill med livet. Jag funderar fortfarande på vad jag vill bli när jag blir stor. Var går gränsen för när man blir stor? Jag är ju tyvärr lite av en analytiker, vilket inte är till min fördel. Jag ska bryta ner allt in minsta detalj och vända ut och in på varje mening och händelse och analysera vad som är rätt och fel. Men vad är rätt och fel? 

Jag borde egentligen sova. Barnets andetag blir allt tyngre och han börjar kännas som ett litet element emot mig. Hans värme. All den kärleken detta barn förgyller min vardag med. Samtidigt som hans "utvecklingsfas" tar knäcken på mig vissa gånger. Men då är man evigt tacksam att det finns människor i min och Viggos närhet som ser till vårt bästa.

 Veckan som kommer, kommer det inte hinnas funderas så mycket under. Det är förberedelser, träningar, och packning inför VM med hästarna som ska förberedas, och om en vecka så är vi på väg. Det är mycket på gång nu. Både med jobb och i mitt huvud. 

Jag blundar och önskar tillbaka till den bekymmerslösa tiden, när man själv kunde somna i sin mammas famn, utan att behöva fundera en massa... 

Vardagen.

Veckan har redan passerat och denna vecka har jag insett vilka fantastiska och värdefulla människor jag har runt mig när det väl behövs. Ingenting går upp mot riktiga vänner! 

Barnets trots/fas börjar lugna ner sig, vilket gör dagarnas lite roligare och mysigare att umgås med honom. Idag har vi ledigt, och ska umgås och fixa lite bara han och jag. Imorgon blir det jobb igen, sen blir det fullt upp i veckan men förberedelser inför VM som vi åker mot nästa söndag. Det blir en lång tripp då vi åker till SM i Göteborg direkt efter VM i Holland. Viggo åker med och jobbjobb med sin mamma och håller ställningarna i stallet. 

Nu tar vi en dag i taget innandess, och ska njuta av vår lediga dag idag. 

Ensamstående

Den ända stunden man som ensamstående förälder har för sig själv tycks vara antingen några välsignade morgonminuter eller en stund på kvällen - om inte tröttheten tar över. Men det är också då alla tankar och funderingar hinner komma fram, oftast i sällskap av tårar och maktlöshet.
 Jag vet att jag gör allt för Viggo, men jag kan aldrig fylla tomrummet efter en förälder till. Just nu är han inne i en period dem kallar: trots. Jag kallar det: skit jobbigt. Inget är rätt, inget är fel. Allt ska vändas upp och ner på. Analyseras, diskuteras och testas. Och skulle jag råka säga något blir det krig. 

Många föräldrar som lever tillsammans kan samsas om att ta dessa strider. Se till att båda kan få ensamtid, åka och handla utan barn, jobba i lugn och ro, och få 10 minuter för sig själv om så krävs. För mig som lever ensam blir det svårt... Dem timmarna om dagen jag jobbar och Viggo är på dagis är de timmarna vi har "för oss själva". Annars sitter vi ihop. Och kombinerar man det med vad dem nu kallar: trots, så blir det inte alltid så bra. Alla föräldrar, ensam eller inte, måste kunna få andas ibland. 

Men så kommer känslan av att vara otillräcklig... Otillräcklig som i att inte ha all den tid man vill. Jag måste ju jobba, handla, tvätta, laga mat, städa, samtidigt som jag vill lägga lika mycket tid och energi på Viggo. Men det går ju inte. Och det är frustrerande. Och när man försöker vända ut och in på sig själv för att få samvetet på rätt sida, så får man just nu ett: dumma mamma, eller ett bit i armen, tillbaka... 

Vad gör jag för fel? 

Otillräcklig, dåligt samvete och maktlös. 

Men så finns det ju dem få stunder där han kryper upp i knät, lägger armarna om min hals, pussar på mig och säger: Mamma, jag om dig. Då glömmer jag allt annat. Han är mitt allt, och jag älskar honom till månen och tillbaka. Fast att han är i en utvecklingsfas just nu...

En bra helg med dåligt humör.

När ens bästisar Ulrika och Alfred kommer på besök över helgen kan man ju inte vara annat än glad.... Eller? 

Viggo har verkligen visat sin lite mindre braiga sida, och mitt humör har varit därefter. Men där emellan har vi hunnit med taco-mys, djurensdag på Solvalla, bad i poolen, en hel del vin och två flaskor Asti Cinzano. Det har varit jätte roligt att ha dem här, trots mina och Viggos duster. Dem säger att det är en fas! Låt den gå fort! 

Ulrika och Alfred är påväg mot Skåne igen, jag och Viggo har rykt ihop både en och två gånger sedan dem åkt, och letandet efter kaninen och Louie som varit borta sedan fredags fortsätter...