Utvecklingsfas?!

Jag vet att man inte ska hänga ut sitt barn för att dom inte kan skydda sig själv. Men jag vet också att det inte bara är jag som går igenom detta! Det kallas tydligen "utvecklingsfas", och vi är mitt i en. 

Om jag inte svarar på 0,1 sekund efter att han sagt något, så skriks det. Har jag inte gett honom mjölk två sekunder innan han säger: "ge mig mjölk" , så bryts det ihop. Tar jag inte på han strumporna rätt, stänger bildörren tillräckligt snabbt, eller bär honom hela tiden, så kan man få sig ett slag i ryggen. Detta kallas alltså utvecklingsfas... frågar ni mig; ett förbannat jobbigt beteende! Vad exakt är det dom utvecklar med detta beteende?! 

Vad som är positivt (om jag nu måste se något positivt med det), är att pedagogerna på förskolan sa senast imorse när han kom in helt hysterisk, och jag uppgiven, att han är skötsam, glad, en omtänksam kompis där om dagarna. .. allt det där han inte är hemma just nu med andra ord. Och det är ju bra!! 

Jag läste någonstans att barn oftast sköter sig i andra sammanhang med andra, men så fort föräldrarna närvarar, så blir det lätt stökigt och bråkigt pga att barnen är så säker på föräldrarnas kärlek till dom ändå. 

Sant! Men jobbigt som förälder. GIVETVIS älskar jag Viggo över allt annat trots denna förbaskade "fas" vi genomgår just nu, men jag måste erkänna: jag blir knäckt! 

Som tur är går det ju över. (Och sen kommer det igen...) Längtan efter min goa, glada Viggo som vill kramas med sin mamma och är sådär fantastisk som bara han kan vara är ganska stor just nu. Låt denna tråkiga utvecklingsfas snart vara över igen!