Samvetet.

Denna lilla människa som jag lever tillsammans med från ca 3,5 månad tillbaka kan få mig att få dåligt samvete... På föräldraträffarna berättar föräldrarna hur deras barn har kolik, hur dem skriker på nätterna, inte vill något annat än att sitta i bärselen, blir ledsna när bilen stannar för rött mm. 

 Och så kommer turen till mig, som då ska berätta hur Viggo är... Han skriker nästan aldrig, sover i princip hela nätterna, ingen kolik, aldrig bärsele, somnar så fort bilen börjar rulla, sitter där man sätter honom, och ligger där man lägger honom utan att säga ett pip. Han finner sig alltså i det mesta, utan att verka så bekymrad. För många föräldrar är detta en dröm! För mig innebär det dåligt samvete! Ska en 3 månaders gammal  baby kunna sitta i en vagn i stallet i ett par timmar utan att säga ett ord? Somna direkt när man lägger den i sin säng och sen sova hela natten? Eller som idag, sitta i ett ridhus och kolla på hästar i sin mammas knä, utan att protestera? 

 Varför är han så snäll?! Jag får ju dåligt samvete. 

 Jag är inte världens bästa mamma! Men Viggo är nog världens bästa unge!