Efter att ha pratat med ett par vänner och kollat på lite bilder ifrån dem åren som har gått för mig som hästskötare, så kan man inte annat trots alla motgångar le, och längta tillbaka! Det är något visst med de hela som någonstans inom mig säger att jag inte är klar med alla dessa hästar.
Det är så mycket som spelar in i hela denna världen som hästskötare, allt ansvar, teamet, och all denna tid man lägger.
För den som tror att man kan hålla på att tjafsa om tider när man ger sig in i hästvärlden professionellt, den kan bara vända och gå hem igen. Är man så ovillig att arbeta att man hänger sig upp på de tider som man kontraktmässig är lovad så har man nog inte förstått vad hästar är för något. Alltid händer det något och det får man vara beredd på.
Man måste alltid dock ha en basrutin och utöver det så måste man alltid utbyta information. Rutinerna så som morgonstall, fodringar och hästarnas motion kan man aldrig gå runt, det äe sånt som MÅSTE göras varje dag. Efter det för man pussla ihop det med allt annat. När man exempelvis måste klippa hästar, städa någonstans, putsa selar osv...
Svarar en hästskötare någongång att dem inte har något att göra, så är det fel! Det finns ALLTID saker att göra!
Trots allt detta slit och göre, alla tider utöver det "vanliga" arbetsdygnet, och till en viss del tråkiga arebtsuppgifter (för vem gillar att mocka och putsa?), så överväger det roliga allt annat.
Att komma ut till stallet en härlig morgon och hästarna gnäggar är ju hur härligt som helst, eller att få se dem i knoppar, nyputsade selar med babyolja på mulen och vita skydd på benen, framför vagnen med öronen framåt på en tävling, är också en känsla för sig!
Jag kan inte annat än att sitta och le som jag nämnde innan när jag tänker tillbaka på dem åren jag har fått ha med dessa underbara hästar. En del av dem har kommit närmre en än andra, men alla har någonstans en plats kvar i mitt hjärta ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar